Dan före dan

Redan när jag vaknade var min första tanke - detta är den sista uppvaknarsnusen jag får ta. Efter åratal av snus för att vakna till så undrar man hur det ska bli i morgon.

Jag har letat igenom jackfickor (på samma sätt som jag gör desperat om jag är utan) för att hitta kvarglömda dosor. Slänga slänga. Gratisprover från svägerskan - slänga.

Eftersom jag inte vet när jag har kommit över KRIGET och under den tiden inte vågar dricka alkohol så halade jag fram en present från min kompis. Vitt vin till maten - och det är bara torsdag! Bäva månde någon - men detta är en krissituation. Det är också ett sätt att fira av en gammal god vän. En som alltid lugnar, en som alltid piggar upp och en som kan reta och skapa uppmärksamhet till bäraren.

Jag har under årens lopp inte kunnat låta bli att i sammanhang där det är SÅÅ fel att vara kvinna och snusa, hala upp dosan och demonstrativt stoppa en pris under läppen. Det kan skaka om en hel del. Kul, men vad säger det om mig? Någon beteendevetare i cyberrymden?

Det är med skräckblandad förtjusning som jag avslutar mitt snusliv med en flaska gott franskt vitt vin (129 kr - är det fest så är det - det gäller att fira slutet på mitt "knarkarliv").

Jag måste repetera några anledningar till att sluta:
- det kostar mig 25 kr per dag (skall noga ackumuleras framöver)
- man blir brun i mungipan (jag kör portion så jag klarar tänderna)
- jag får hicka
- jag får sura uppstötningar
- jag har ett snushål i munnen
- jag letar jämt efter dosor
- jag lägger in ut in ut in ut - tjatigt
- magen tar stryk
- munhålecancer?
- hängbuk
- mamma tycker inte om det
- ingen annan tycker om det heller
- jag tycker att det är fel på ett filosofiskt plan... skall jag inte kunna styra MITT liv